dotdotdot

japp då var det dags för den stora dagen. Om cirka 4,5 timmar åker jag mot Arlanda, och om cirka 6,5 timmar lyfter planet från marken och jag och Carro är påväg till England.

Det känns bra. Ja...det känns bra!

Hela dagen har jag gått runt med en klump i magen. En obehagskänsla som jag visste skulle komma, lite ångest inbandat då jag visste att några av mina vänner skulle svänga förbi för att säga hejdå. Det var jobbigare än va jag trodde det skulle vara. Och jag höll mig från att gråta, men det va bra nära. Jag vägrade att säga hejdå för det är inte hejdå, jag kommer tillbaka, men jag vet bara inte när, så jag sa bara "vi ses snart". Och där fick det räcka.

Det var familjemiddag på kvällen. Mycket trevligt, men ännu en gång kom obehagskänslan för att ännu en gång säga hejdå...till mina bröder. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, men jag väntade tills de gått iväg, för de skulle bara tycka jag va töntig om jag gjorde det framför dem haha. Det känns så löjligt att jag är så känslomässig pga den här resan, jag borde vilja dra här ifrån, jag kommer ju tillbaka och trivs jag inte är jag hemma snabbare än kvickt. Plus att jag faktiskt har pappa där (och mamma vissa helger). Jag jisses, Skärpning miss Higgins!

Nu tror jag att jag har packat det sista! Äntligen! Och jag är inte ett dugg trött!! Jag kommer nog inte sova inatt, känns inte som en så stor idé, eller så kommer jag somna vid 3 bara för att då kommer det bli ännu jobbigare att vakna 5 haha. Jag måste ju sova lite eftersom detta förmodligen är sista natten i det här huset. Det ger mig lite obehagskänsla igen haha, ännu ett hejdå väntar med andra ord....ja jag vet...jag säger faktiskt hejdå till hus när man flyttar :P

Och nu sitter jag här och har precis kommit på att jag glömt skriva CV på engelska. Det va puckat. Så lite kanske jag ändå har att göra, och efter det lär jag vara trött.